De
är unga, fattiga, arbetslösa och trångbodda. Men de trivs i
sina bostadsområden och värjer sig mot negativa beskrivningar och
dåliga rykten. Statistiken talar dock ett entydigt språk.
Ungas
utsatthet i de så kallade utanförskapsområdena växer.
Vad
som inträffat i Husby och nu även sprider sig till övriga förorter
är egentligen inte konstigt, om man ser till långtidsutvecklingen i
likartade områden och hur det ser ut för de boende.
I
synnerhet för de vilka är ungdomar.
Det
är inte direkt svårt att se konfliktmönstren i hur polisen
uttrycker sig, det kunde lika gärna vara Assads Damaskus och inte i
en förort till Stockholm. Det är krig, problemet är bara att det
inte är ett krig polisen ska utkämpa mot medborgarna, när det just
är medborgare vi talar om och det inte är Damaskus vi lever i. En
situation som den vi har nu, den kan inte kan vinnas via strid ute i
förorterna. Det är mot de ökande klyftorna och den strukturella
segregeringen i samhället som vi måste försvara oss mot och det
går inte med militära och polisiära maktmedel. De klyftorna kan
man inte överbringa medelst polischocker in i stadsdelen, de vilka
polisen krigar mot är de boende och andra som inte kan fly någon
stans, de kan inte söka asyl någonstans. De kanske redan lever i
Asyl från likartade förhållanden. Bahrain, Syrien eller Tunisien
och nu från Husby, Rinkeby, Fittja och från Tensta. Vart ska de
vilka lever i ett konstant utanförskap idag ta vägen?
Vad som inträffat i Husby är inte konstigt om man ser till långtidsutvecklingen i likartade områden och hur det ser ut för de boende. I synnerhet för de vilka är ungdomar och nu har det inträffat.
Det går inte att förenkla existerande samhällsproblem, genom att förneka att dessa finns. Systemisk diskriminering, fel och brister i hanteringen av svåra frågor som det flerdelade samhället ger upphov till och av de problemställningar en tilltagande cementering av klassklyftor i samhället. En markant tilltagande skillnad mellan de som har och de som inte har, det är ett samhällsproblem och det måste lösas, det går inte att skylla på andra.
Ungdomsstyrelsen
DN 2009, Fokus 08:
"Segregationen börjar gå mot en farlig utveckling"
"Drygt 38 procent av alla 20–25 åringar i Husby varken arbetar eller studerar. Bara några t-bane-stationer bort, innanför tullarna, är andelen 14 procent. I Rosengård, Malmö och Hjällbo, Göteborg är andelen 35 procent.
Lite drygt 50 procent av eleverna i skolorna kring Järvafältet lyckas nå grundskolans mål. Innanför tullarna är andelen över 90 procent.
57 procent av ungdomarna i Husby svarar att det är vanligt med skadegörelse och vandalism i deras bostadsområde; för hela landet är samma siffra i snitt 13 procent.
Samlar vi ihop alla siffror ger det en väldigt mörk bild. Sanningen är att vi inte kommer att klara den utmaning det innebär om vi inte gör det tillsammans, säger Sakir Demirel, socialchef i stadsdelen Rinkeby-Kista med adress till föräldrar, skola, socialtjänst och arbetsmarknad."
Det
är inte helt ovanligt för höga chefer och beslutsfattare när
problem uppstår, är att de förlägger skulden någon annan
stans och på andra personer för att slippa problemen och
beslutsfattandet, när de kan komma att framstå i en dålig dager annars.
Problemet med incidenter som de i Husby och i de övriga södra
förorterna till Stockholm, det är att för medborgarna i de
stadsdelarna finns det ingen annan stans. Det börjar på det
politiska planet och däri ligger lösningen, när det krävs aktiva
politiska beslut.
Det
är så det ser ut och det är därför det är den extremt höga
nivån på misstroendet mot polisen och andra myndighetsutövare. De
har redan passerat genom den kvarnen ett antal gånger och har givit
upp, de och andra grupper i samhället ger upp. Resultatet av det ser
vi i de händelser som utspelas just nu, det uppstod inte automatiskt
ut ur det tomma intet. Det finns både en orsak och en verkan och det är vad jag försöker att beskriva, det är så det ser ut i dagens
samhälle och är ingen större nyhet. Fortsätter vi att förneka hur det ser ut och dess
orsaker, fortsätter vi att att försöka straffa de vilka redan är
utstraffade, så är det dömt att misslyckas. Trotts att det finns gott om historiska fakta
återupprepas det ena felet efter det andra, i ett menlöst försöka
att skylla ifrån sig på andra. För det är ju klart, det är ju
alltid någon annans fel att man misslyckas. Som det ser ut nu kommer
vi att enbart få ett ännu större problem, att enbart slå nedåt
på de som redan är längst ned och kalla dom för lata och allt
möjligt annat dumt, det löser absolut inget. Det går enbart att
lösa på en politisk nivå, när det i slutänden är ett i grunden
politiskt problem
”Helt plötsligt springer ett
tiotal poliser emot oss. Alla med sköld och hjälm, beväpnade med
batonger. Några i gänget springer då i väg, alla åt olika håll.
Rädda. N är en av dem.
Hon skriker att jag ska springa. Men
nej jag tänker inte springa, jag har inte gjort någonting. Jag är
på väg hem. I min ort. Vad kommer de göra? Tänker jag.
Med polisen springandes bakom oss
svänger jag in på en gångväg vid centrum, då möts jag av ett
tjugotal poliser. Jag springer fortfarande inte, jag går. Tänker
att jag ska passera dem och fortsätta gå.
Rätt som det är tar tre poliser
tag i mig, kastar mig på marken och skriker,
- NER NER NER!
- NER NER NER!
De höjer sina batonger och börjar
slå mig. BAM BAM BAM!
- Vad fan gör ni?! Sluta! Jag är
bara på väg hem!
- GÅ, GÅ HÄRIFRÅN! Skriker en
polis sen.
- Jag kan inte gå! Snälla slå
inte mig! Skriker jag.
BAM BAM BAM! De slår mig ännu mer.
Samtidigt som jag tar emot slag skriker de,
- SPRING FÖRFAN SPRING!
- SPRING FÖRFAN SPRING!
En polis lyfter upp mig i min jacka
och kastar iväg mig så att jag flyger någon meter.
En annan polis kommer och ger mig en
spark på låret och skriker,
- HORA! Din hora spring!”
- HORA! Din hora spring!”
Det är mycket svårt att avgöra vad
som kan vara en sann skildring eller inte, så det måste bli upp
till var och en att fatta sitt eget beslut över vad man ska tro
eller inte tro. Det finns bilder och det finns ögonvittnen, där
finns personer vilka ser det som enbart förfalskade konstruktioner.
Vad som verkligen inträffat lär vi nog aldrig få veta, när få
vågar ställa upp offentligt och göra en anmälan om övervåld.
Inte i de delar av vårat samhälle där vi har en marginalisering
och ett utanförskap av svenska medborgare, som vi egentligen inte
borde ha. Det har vi råd med.
En annan bild av Husby än den som andra ger, korvgrillning inte våldsamheter. I så fall varför vill de tongivande ge Husby den bilden av ett våldsamt område och i vilket syfte? Varför presenteras Husby som ett kriminellt område, infekterat av kriminella och av kriminella ungdomsgäng?
Vad vi direkt kan se efter den vecka som varit, det är att problematiseringen har varit direkt felaktig och felfokuserad. Samhället finns där och problem med segregation och de socioekonomiska problemställningarna finns där som den viktiga grogrunden för både ungdomsgäng och kriminalitet. Vad som mer än tydligt har framgått som den ända hållbara lösningen, det är hårdaretagismen som den förslagna rätta vägen till att lösa alla problem. En ökad militarisering av polisen där man med hårda nypor och bestraffningar ska slå ned på de som terroriserar de boende och samhället i stort, inte en väg där man söker lösa de problemställningar som föreligger.En annan bild av Husby än den som andra ger, korvgrillning inte våldsamheter. I så fall varför vill de tongivande ge Husby den bilden av ett våldsamt område och i vilket syfte? Varför presenteras Husby som ett kriminellt område, infekterat av kriminella och av kriminella ungdomsgäng?