Sverige är helt fantastiskt, om man vill tro på sagor

Bostadsområden där en övervakning först införs, de utgörs inte helt sällan och förvånande av våra slumområden när ingen ifrågasätter ett sådant handlande, när det är områden och boenden som sägs utgöra ett hot mot samhället.

Så varför inte göra något åt fattigdomen och slummen i stället, när det är vad vi måste göra inför framtiden och det är ingen hemlighet. Vilket var något som blev väl åskdliggjort under oroligheterna i Husby, under under våren förra året.

Personer och samhällen i samhället. Det är områden och förhållanden som den viktiga medelklassen i bästa fall kanske är medveten om och känner till dess blotta existens, men inte vill se och veta om att de finns när det stör illusionen om folkhemmet. Det är inte en del av deras liv, en del av deras samhälle och grupptillhörighet, därför förblir det osynliggjort. Det är under förhållanden likartade de i områden med migrantläger utanför Högdalen i Stockholm, de favelas vi tills helt nyligen inte har uppmärksammat i områdena utefter Nynäsbanan i Stockholm, sociala grupperingar i orter som de i Husby, grupper av migranter eller papperslösa som jagas under projekt Reva av polisen, i bland annat Stockholms T-bana och mer okänt på andra orter där det inte blir lika synligt i media. Eller som nu senast med databasen över Romer där majoriteten som registrerats, registrerades utan någon egentlig anledning av polisen. De var rent olagliga enligt tillsynsmyndigheterna och nu har de tydligen försvunnit utan att ha tagits bort. Ingen tycks egentligen veta var dessa register finns eller om de finns kvar. Den nya svenska rättssäkerheten och rättstryggheten, gör stora framsteg som det ser ut.

Det vi talar om är bostadsområden och sociala grupperingar i samhället som finns där, men faller utanför den radar som borde finnas mot samhället i stort. När det är insatser som syns där först för att sedan komma till de riktiga områden, där riktiga människor finns, verkar och bor.

Det blir först märkbart när vi har uppmärksammat det i vår vardag och då som först börjar vi bry oss, det är när vi först ser USA:s president Obama hålla tal till nationen i TV om NSA och deras massövervakning av den egna befolkningen som vi reagerar. Tidigare har svaret blivit med en total tystnad från den offentliga sidan och regeringen, det ser dessutom inte ut att ändra sig i första taget. Trotts att vi vet hur djupt involverade de svenska myndigheterna har varit i NSA:s arbete, där det på inget sätt kan ses som att regering och berörda myndigheter ska stå utan ansvar. Det kan inte utifrån våra beslutsfattares synvinkel och horisont vara en okänd verksamhet och okända företeelser, en föraning av hur det verkligen fungerar fick vi 2008 under beslutsprocessen i riksdagen och hur regeringen såg på de så kallade dissidenterna och i hur de gick an mot både organisationer samt mot privatpersoner vilka inte delade deras uppfattning i frågan. Därför är det mycket problematiskt att påvisa och säga vad som egentligen inträffade, utan att det kommer någon till en helt onödig skada.

Det är inte enbart en fråga för journalister och det är inte en fristående fråga från och för källskyddet. Anonymitetsfrågan är lika viktig som den någonsin har varit, om inte än viktigare när det nu är en mycket viktig fråga om ett skydd för vanliga medborgare. Där hjälper ingen säker postlåda, när källskyddet med nödvändighet måste omfatta oss alla alltid och över allt. Annars finns det inget säkert källskydd, bara en fil och en post i databaserna hos spaningsmyndigheterna om dig och om mig när det är en verklig fråga om att metadata insamlas, lagras i bulk och är ett faktiskt intrång i våra privatliv. Det är dina och mina uppgifter när vi pratade med vem och när, vilka vi samtalar med eller vilka webbplatser vi surfar på, där hela historiken och kontaktnätet nu finns åtkomligt och tillgänglig för den med de rätta kunskaperna. Det är information som är minst lika viktig eller viktigare än vad vi säger, när det säger så mycket mer med metadata eller kalla det för adresseringen mellan oss, som på ett vykort eller ett brev för att det ska komma fram till rätt adressat och mottagare. Det är således aldrig bara, eller enbart en fråga om metadata. Men det låter bara så mycket mer oskyldigt än vad det egentligen är, med en åtkomst till en sådan information. Se bara till de automatiska reklamsnuttar vi får ute på nätet, på Facebook eller via Gmail. Det är produkter av just metadata som säljs och används utan att du eller jag har fått något egentligt val.

Därför är det helt riktigt tänkt med att det ska föreligga ett skydd för personer som vill lämna över information till media, men det behövs så mycket mer än bara ett sådant skydd.

Det föreligger ett stort problem som det återstår att lösa, det är i praktiken ett säkerhetsproblemet för den som lämnar information. Den säkerheten finns egentligen inte, den är direkt obefintlig och fiktiv i dagens infrastruktur och löses inte av säkra så kallade brevlådor. Säkerheten som sådan finns helt enkelt inte idag när myndigheter och andra företrädare kan bereda sig tillträde till allas vår privata information och kommunikation. Ledande på det området är givetvis FRA, som via sina noder- samverkanspunkter har skaffat sig en automatisk åtkomst till information från operatörerna (metadata), över vilka som kontaktar vilka och när. Men här kommer även Säpo in, även de vill automatiskt kunna bereda sig tillträde till samma information direkt från operatörerna och därmed gå runt hela lagstiftningen gå runt datalagringsdirektivet, FRA-lagen och LEK (lagen om elektronisk kommunikation). Mycket av detta var känt sedan tidigare och har blivit bekräftat när Snowden visslade på det amerikanska NSA, via de dokument som då kom till ytan och offentligt publicerades om hur Sverige och andra länders underrättelsetjänster samarbetar med att bryta upp kommunikationen mellan oss och kartlägga våra kommunikationsmönster, viket även Obama påtalade under sitt tal.

Dessa myndigheters idoga arbete har i praktiken kommit att gräva stora hål i viktiga säkerhetsstrukturer, i rutiner och i mekanismer som fanns och de strukturerna blir därmed till en obefintlig nytta. Det kommer att krävas betydligt mycket mer än säkra brevlådor och yttranden från media, om att de ska fixa till säkerheten till sig, för sina journalister och tipsare. Vilket de inte kan göra, de styr inte och råder inte över den infrastruktur vi kommunicerar över. Det gör samma myndigheter och andra hemliga organisationer som vill åt den typen av information, densamma information som vi vill hålla för oss och anonymt dela med oss till media. Privatpersoner förblir därmed helt oskyddade inför dessa myndigheter och dessutom fullständigt rättslösa annat än på pappret, när det inte finns en faktisk och reell kontroll över myndigheterna, över vad de gör och över deras faktiska laglydnad.

[Peter Wolodarski], [Sverigesradio], [Sverigesradio], [Newamerica]