Norska arbetsförmedlingen tar del av lagrade persondata

Återigen är datalagringsdirektivet på tapeten. Det är norska AF som får ta del av privat information, som polisen inte får ta del av utan att fråga om låv. Det borde även vara på det viset här hemma, när även det svenska AF står under regeringskansliet. Skrev om det 2008 i samband med en hearing med GD Ingvar Åkesson (FRA). Även om rätt många batongivrare, inte tycker det är så farligt. Är det i praktiken bland det farligaste som finns, för oss som privatpersoner. Statliga myndigheter får därmed en direkt insyn i våra liv, som de absolut inte ska rätten till. Det bryter mot både artikel 6 och 8 i EU-konvensionen, där skydd mot intrång i privatlivet är av högsta prioritet. Det är en fråga om de mänskliga fri- och rättigheterna, vi behöver det skyddet från statliga ingrepp om inte synnerliga själ för det föreligger. Vilket innebär att vi ska vara misstänkta för grova samhällsfarliga brott, eller på goda grunder vara misstänkta terrorister. Hur många personer kan tänkas vara insyltade i någon sådan aktivitet, här hemma i Sverige?

Varningarna för terroristattacker, har markant ökat på senaste tiden. Kan det tänkas ha något med, den stadigt ökande kritik som datalagringsdirektivet nu får innifrån kommissonen? Förespråkarna måste ha något att visa upp, för att rättfärdiga direktivet som sådant. Vad blir då den lämpligaste angreppspunkten? Det blir då rädslan hos oss alla för terrorister och terrorattacker, som de nu vill inskärpa hos oss. De vill göra oss mer villiga att axeptera de nya inskränkta privatliv vi får och ta till oss den massövervakning de vill införa, som en naturlig del av vår vardag. Det ska vi absolut inte axeptera. Batongivrarna och paranoikerna ska inte segra och det kommer de i värsta fall göra, om de får som de vill. Mycket av det kommer givetvis innifrån underrättelsecommunityn och polisen, som verkligen vill ha dessa verktyg. För att berättiga dessa måste de bevisa att de behövs, trotts att bevisen för det inte finns. Vad är då inte bättre än att lansera en hotbild, verklig eller inte gör detsamma. Den ska vara okontrollerbar i praktiken, så vi blir mer medgörliga och axepterande. Det är ju de som vet vad det är fråga om, så vi ska utan kritik och förbehållslöst lita på dom och deras expertis.
Det är inget annat än en "kollektiv panikångest", de vill bygga upp hos oss.

I detta läge ska vi absolut inte gripas av panik, nu är det snarare dags att ställa de ansvariga mot väggen. Ansvariga politiker och ansvariga tjänstemän. De har mycket att förklara och redogöra för, när de drar upp en sådan hotbild. De måste här öppet och transparet förklara sig, inför en parlamentarisk kommission. Något mindre kan det inte bli fråga om, det måste upp i ljuset och belysas. Det är de som ska rättfärdiga sina påståenden och handlingar, inte vi som är oskyldiga men utsatta för deras ingrepp som om vi vore skyldiga till brott. Den överlägsna majoritet av oss, skulle aldrig komma på tanken att begå brott eller bli terrorister. Vi ska inte behöva utsättas för sådana ingrepp, utan att det föreligger en misstanke. Att misstänkligjöra alla och envar, står inte upp inför de demokratiska värderingar vi säger oss stå för. Demokrati och de demokratiska värderingarna, är det skydd vi behöver för att motverka terrorism. Det är mycket åskådbart i de länder där demokrati helt saknas, eller som bäst är rudimentär. Där är problemen med terrorism som störst, när statsmakten upplevs som ett hot. Det späder på den ångest och paranoia som är resultatet av de repressiva tankar och idéer, förespråkarna för massövervakning står för.

Det är en utveckling vi inte gärna ser komma, vare sig här hemma eller globalt inom EU. Vi måste göra vad vi kan, för att motverka dett. Säga nej till grundlagsförändringar, där fler och värre inskränkningar är på väg. Mer repression är inte den rätta vägen, om det är terrorism och gränsöverskridande grov brottslighet vi vill komma åt. Det kan enbart ske via demokratiska medel, inte mindre av dessa. Demokratin måst här stärkas, en författningsdomstol blir ett måste. Även här i Sverige måste vi inse detta och fördelarna, med den fördjupade demokrati det ger upphov till. Det är inte den tystopi (Niklas Starow) vi behöver via de repressiva lagsystem, som kan komma införas och som de ger upphov till inom oss.

Intressant.

Regeringen kritiserar sin kritiker, som kritiserar deras politik

Det är det Finanspolitiska rådet som kritiseras av regeringen, när rådet gör vad de ska göra. Granska Regeringen finanspoltik, vilket inte föll Anders Borg (M) i smaken. Det ställer det Finanspolitiskarådet i fokus, när Regeringen inte gillar deras rapporter. Ska en regering få inta en sådan hållning till en oberoende myndighet, när de utför sitt arbete? Här ser vi tydligt varför vi ska ha oberoende myndigheter, i det ordets rätta benämning. Myndigheten ska vara just oberoende, men är beroende av att Regeringen budgeterar rätt för deras verksamhet. Anders Borgs (M) utalande kan ses som ett pekfinger: "gör som vi säger annars". Det är för att förhindra övertramp, som vi behöver oberoende myndigheter. Det gäller givetvis även andra delar av det offentliga sverige, framför allt när offentlig verksamhet outsorcas och avytras till privata intressenter. Det får vissa effekter som Isobel Hadley-Kamptz, skriver om i Expressen. Få inser att offentlighetsprincipen och meddelarfriheten upphör, vid en privatisering. Då är det lojalitetsprincipen, som är den som gäller. Även om företaget fortfarande är offentligt ägt och drivet.

Försvinner offentlighetsprincipen och meddelarfriheten, förlorar vi en viktig granskare av en verksamheten. Det är den personal som är anställda inom verksamheten, som därmed förlorar sin röst. Kritisk personal kan utan meddelarfriheten, men under lojalitetsprincipen sparkas som illojala om de är öppet kritiska. Så får det givetvis inte vara, dessutom inom en skattefinansierad sektor. Den skattefinasierade sektorn ska vara transparent och öppen till sin natur, inte sluten när det är för allas säkerhet och för oss skattebetalares bästa. Riskerna med en bolagisering av offentlig verksamhet, blir direkt uppenbar inom vår hälso- och sjukvård. Där riskerar bolagets intresse att ta överhand, när de kan förlora på negativ kritik. Lojalitetsprincipen gör det möjligt, att tysta ned kritik innifrån.

Det är av största vikt att skydda vissa principer. Därför måste det till ett bättre grundlagsskydd, för de vilka rapporterar. Men även för mottagaren, där de elektroniska medierna har visat sig effektiva. Vi som driver både bloggar och forum, får ta emot en del och vi skriver om detta. Det vore synnerligen konstigt, om även vi inte skulle omfattas av yttrande- och tryckfrihetsförordningen. Vi själva kanske sitter i olika possitioner, på olika arbetsplatser och partier. Ska vi låta oss tystas ned av lojaliteten med ett företag, eller en offentlig verksamhet? När och om vi blir varse över oegentligheter i verksamheten?

På samma sätt måste oberonde myndigheter, vara just oberoende. De ska inte kunna tystas ned, när de rapporterar sin granskning av en verksamhet. Det är för allmänhetens bästa, att det sker en kritisk granskning av både regering och av offentlig verksamhet eller av en verksamhet där offentliga medel ställs till förfogande och betalar för verksamheten. Men det är även av vikt att meddelarfriheten utökas, även till den rent privata näringen. Privata företag får allt större makt, samtidigt som den offentliga krymps. Insynen minskas och besluten fattas i slutna styrelserum, inte i en transparent och öppen miljö. Det måste ifrågasättas, en ny typ av öppenhet måste till för att de demokratiska värderingarna och principerna ska kunna efterlevas och vara väl fungerande. Demokrati i sig kräver öppenhet av olika aktörer, av myndigheter och politiska beslutsfattare med olika maktmedel.

Att använda maktmedel mot andra, är en av samhällets funktioner och ska vara parlamentariskt utformad. Annars öppnar det upp för ett maktmissbruk, politisk eller kommersiellt. När nu utvecklingen går mot en allt mer kommersialiserad offentlig verksamhet, där myndigheter och olika offentliga verksamheter kommersialiseras när de ska gå med vinst. Hur man kan gå med vinst med en politiskt satt budget, utan några egentliga faktiska andra inkomster är lite svårt att se. I det läget blir budgeten till ett potent vapen i händerna på en beslutsfattare, med en viss agenda och åsikter. Med givna negativa konsekvenser som följd, om man inte ser upp. Det är baksidan på den framsida vi enbart får se, inte vad vi får se öppet och transparent.

Medvetenheten måste öka och det är ett stort pedagogiskt problem, med att kunna nå ut. Här måste samspelet öka, mellan tradmedia och nya media. Nya medier är inte desamma som tradmedia och spelar inte efter samma regler. Nya medier har inte samma demokratiska och ekonomiska spelregler, men här måste även något annat till. Det kräver en ny tids politik, för att kunna blomstra. En ny politik måste utformas och anpassas, för ett framväxande nytt samhälle och samhällsklimat. Vad som är en oberonde granskning och enskildas iniativ, måste absolut stärkas och skyddas. Det måste bli en bättre transparens, tillsyn och översyn. Både över offentliga bolag och bolag som söker offentliga skattemedel till sin verksamhet. Ska vi ha en slimmad och effektiv verksamhet av det offentliga rummet, där det offentliga i praktiken enbart blir till kontrollorgan. Då måste det till förändringar i den privata, likartade de som den offentliga sektorn lyder under idag. Samtidigt måste även statsmakten kontrolleras hårdare, när det inte fungerar som gör nu.

Hemlighetmakeri och inte transparens, håller på att införas på bred front. Regering och riksdagen måste återbördas, till deras faktiska upgifter. Demokratin återvända när den inte är härbergerad i regringskansliet, riksdagen är dess forum. Det är i riksdagen som besluten ska fattas, i en transparent demokratisk ordning och de folkvalda ledamöternas politiska uppgift är att ta ställning. De ska inte tillåta sig bli och vara ett transport organ för regeringen, de är den exekutiva politiska makten. För att kunna utföra den uppgiften, måste en Regering ta sin upgift på ett demokratiskt allvar. De måste ta på allvar vad andra myndigheter gör, ävenså de som är tillsatta för att granska. En oberoendemyndighetsutövning är en av de viktigaste funktionerna i en demokrati, både som granskare men även som utförare för det allmänna. Så som Försäkringskassan och Socialtjänsten.

Andra mer subversiva hemligheter, underrättelsetjänst, FRA, MUST och hemliga soldater [SOC] i Afghanistan och Kongo. Även det måste upp till diskussion insyn och tillsyn, när vi talar om demokrati och transparens. Även FRA fyller sin demokratiska funktion som myndighet och det ska de göra, men inte ogranskat som tidigare och oreglerat men något bättre idag. Vad våra underrättelsetjänster och säkerhetstjänster gör, måste vi ta på allvar. De måste finnas där när alla inte är snälla, mörkermännen finns och de vill oss inte alltid gott. Vad som inte får ske, är en urspårning. När de vänder sig innåt mot oss, då är de inte längre till för oss. Som i de senaste rapporterna, där en övervakning utförts i Norge, Danmark och även troligen här hemma. På iniativ av CIA, via våra egna. Då är det dags att sätta stopp, då har det spårat ur och fyller inte sin egentliga funktion. Det är inga petitesser och debatten mår inte bra av att tystna, även om regeringen tycker så. Den mår bra av att lyftas upp, belysas och konfronteras. Det ska vi göra. Annars mår det demokratiska samhället inget vidare bra, slutar fungera när det subversiva samhället tar över. Ett samhälle i samhället och i överstatlighet, där ingen kan säga ifrån.