lördag 25 maj 2013

Stockholmriots, kriget i förortsgettona

De är unga, fattiga, arbetslösa och ­trångbodda. Men de trivs i sina bostadsområden och värjer sig mot negativa beskrivningar och dåliga rykten. Statistiken talar dock ett entydigt språk.
Ungas utsatthet i de så kallade utanförskapsområdena växer.
Vad som inträffat i Husby och nu även sprider sig till övriga förorter är egentligen inte konstigt, om man ser till långtidsutvecklingen i likartade områden och hur det ser ut för de boende.
I synnerhet för de vilka är ungdomar.

Det är inte direkt svårt att se konfliktmönstren i hur polisen uttrycker sig, det kunde lika gärna vara Assads Damaskus och inte i en förort till Stockholm. Det är krig, problemet är bara att det inte är ett krig polisen ska utkämpa mot medborgarna, när det just är medborgare vi talar om och det inte är Damaskus vi lever i. En situation som den vi har nu, den kan inte kan vinnas via strid ute i förorterna. Det är mot de ökande klyftorna och den strukturella segregeringen i samhället som vi måste försvara oss mot och det går inte med militära och polisiära maktmedel. De klyftorna kan man inte överbringa medelst polischocker in i stadsdelen, de vilka polisen krigar mot är de boende och andra som inte kan fly någon stans, de kan inte söka asyl någonstans. De kanske redan lever i Asyl från likartade förhållanden. Bahrain, Syrien eller Tunisien och nu från Husby, Rinkeby, Fittja och från Tensta. Vart ska de vilka lever i ett konstant utanförskap idag ta vägen?

Vad som inträffat i Husby är inte konstigt om man ser till långtidsutvecklingen i likartade områden och hur det ser ut för de boende. I synnerhet för de vilka är ungdomar och nu har det inträffat.

Det går inte att förenkla existerande samhällsproblem, genom att förneka att dessa finns. Systemisk diskriminering, fel och brister i hanteringen av svåra frågor som det flerdelade samhället ger upphov till och av de problemställningar en tilltagande cementering av klassklyftor i samhället. En markant tilltagande skillnad mellan de som har och de som inte har, det är ett samhällsproblem och det måste lösas, det går inte att skylla på andra.

Ungdomsstyrelsen DN 2009, Fokus 08:

"Segregationen börjar gå mot en farlig utveckling"

"Drygt 38 procent av alla 20–25 åringar i Husby varken arbetar eller studerar. Bara några t-bane-stationer bort, innanför tullarna, är andelen 14 procent. I Rosengård, Malmö och Hjällbo, Göteborg är andelen 35 procent.
Lite drygt 50 procent av eleverna i skolorna kring Järvafältet lyckas nå grundskolans mål. Innanför tullarna är andelen över 90 procent.
57 procent av ungdomarna i Husby svarar att det är vanligt med skadegörelse och vandalism i deras bostadsområde; för hela landet är samma siffra i snitt 13 procent.

Samlar vi ihop alla siffror ger det en väldigt mörk bild. Sanningen är att vi inte kommer att klara den utmaning det innebär om vi inte gör det tillsammans, säger Sakir Demirel, socialchef i stadsdelen Rinkeby-Kista med adress till föräldrar, skola, socialtjänst och arbetsmarknad
."

Det är inte helt ovanligt för höga chefer och beslutsfattare när problem uppstår, är att de förlägger skulden någon annan stans och på andra personer för att slippa problemen och beslutsfattandet, när de kan komma att framstå i en dålig dager annars. Problemet med incidenter som de i Husby och i de övriga södra förorterna till Stockholm, det är att för medborgarna i de stadsdelarna finns det ingen annan stans. Det börjar på det politiska planet och däri ligger lösningen, när det krävs aktiva politiska beslut.

Det är så det ser ut och det är därför det är den extremt höga nivån på misstroendet mot polisen och andra myndighetsutövare. De har redan passerat genom den kvarnen ett antal gånger och har givit upp, de och andra grupper i samhället ger upp. Resultatet av det ser vi i de händelser som utspelas just nu, det uppstod inte automatiskt ut ur det tomma intet. Det finns både en orsak och en verkan och det är vad jag försöker att beskriva, det är så det ser ut i dagens samhälle och är ingen större nyhet. Fortsätter vi att förneka hur det ser ut och dess orsaker, fortsätter vi att att försöka straffa de vilka redan är utstraffade, så är det dömt att misslyckas. Trotts att det finns gott om historiska fakta återupprepas det ena felet efter det andra, i ett menlöst försöka att skylla ifrån sig på andra. För det är ju klart, det är ju alltid någon annans fel att man misslyckas. Som det ser ut nu kommer vi att enbart få ett ännu större problem, att enbart slå nedåt på de som redan är längst ned och kalla dom för lata och allt möjligt annat dumt, det löser absolut inget. Det går enbart att lösa på en politisk nivå, när det i slutänden är ett i grunden politiskt problem

Helt plötsligt springer ett tiotal poliser emot oss. Alla med sköld och hjälm, beväpnade med batonger. Några i gänget springer då i väg, alla åt olika håll. Rädda. N är en av dem.
Hon skriker att jag ska springa. Men nej jag tänker inte springa, jag har inte gjort någonting. Jag är på väg hem. I min ort. Vad kommer de göra? Tänker jag.
Med polisen springandes bakom oss svänger jag in på en gångväg vid centrum, då möts jag av ett tjugotal poliser. Jag springer fortfarande inte, jag går. Tänker att jag ska passera dem och fortsätta gå.
Rätt som det är tar tre poliser tag i mig, kastar mig på marken och skriker,
- NER NER NER!
De höjer sina batonger och börjar slå mig. BAM BAM BAM!
- Vad fan gör ni?! Sluta! Jag är bara på väg hem!
- GÅ, GÅ HÄRIFRÅN! Skriker en polis sen.
- Jag kan inte gå! Snälla slå inte mig! Skriker jag.
BAM BAM BAM! De slår mig ännu mer. Samtidigt som jag tar emot slag skriker de,
- SPRING FÖRFAN SPRING!
En polis lyfter upp mig i min jacka och kastar iväg mig så att jag flyger någon meter.
En annan polis kommer och ger mig en spark på låret och skriker,
- HORA! Din hora spring!



Det är mycket svårt att avgöra vad som kan vara en sann skildring eller inte, så det måste bli upp till var och en att fatta sitt eget beslut över vad man ska tro eller inte tro. Det finns bilder och det finns ögonvittnen, där finns personer vilka ser det som enbart förfalskade konstruktioner. Vad som verkligen inträffat lär vi nog aldrig få veta, när få vågar ställa upp offentligt och göra en anmälan om övervåld. Inte i de delar av vårat samhälle där vi har en marginalisering och ett utanförskap av svenska medborgare, som vi egentligen inte borde ha. Det har vi råd med.


En annan bild av Husby än den som andra ger, korvgrillning inte våldsamheter. I så fall varför vill de tongivande ge Husby den bilden av ett våldsamt område och i vilket syfte? Varför presenteras Husby som ett kriminellt område, infekterat av kriminella och av kriminella ungdomsgäng?
Vad vi direkt kan se efter den vecka som varit, det är att problematiseringen har varit direkt felaktig och felfokuserad. Samhället finns där och problem med segregation och de socioekonomiska problemställningarna finns där som den viktiga grogrunden för både ungdomsgäng och kriminalitet. Vad som mer än tydligt har framgått som den ända hållbara lösningen, det är hårdaretagismen som den förslagna rätta vägen till att lösa alla problem. En ökad militarisering av polisen där man med hårda nypor och bestraffningar ska slå ned på de som terroriserar de boende och samhället i stort, inte en väg där man söker lösa de problemställningar som föreligger.

Referenslänkar:

http://ungdomsstyrelsen.se/butiksadmin/showDoc/4028e5951dd81503011dd83f0a020005/Fokus08_prel.pdf