lördag 30 oktober 2010

Integritetsdebatten som tystnade

Anders Mildner skriver intressant, i sin nyamedier blogg på SvD. Under hela valrörelsen var integritetsfrågorna nedtystade, det förvånar mig inte. Integritetsfrågorna har varit sprängstoff, sedan de verkligen drog igång med FRA-debatten 2008. Då vi i direktsändning såg och blev varse, hur det gick till att korrumpera de demokratiska spelreglerna. Det var den politiska debatten som inte tystnade, den bara fortsätter och göder sig själv ute i bloggosfären. Finner nya vägar och ämnen att spegla, även om det inte ligger uppe på den normativa politiska agendan. Datalagringsdirektivet, Indect eller Stockholmsprogrammet. Det naturliga steget vidare, tas i en kombination som kallas för den nya svenska frihetsrörelsen. Den startades som en paneldebatt i årets Almedalen av MRN Svart Måndag och Liberati och fortsätter nu med grundandet av ett nytt politiskt parti. Det kommande nya partiet Liberaldemokraterna, håller nu på att grundas. Det av medlemmar ur MRN Svart Måndag, Liberati och Piratpartiet, samt av många andra som fattade ett intresse för projektet.

Det är en ny politik som vi håller på att formalisera, baserat på socialliberala tankar. Men det är mer än så, när vi fördjupar oss i den politiska filosofin. Full kroppslig autonomi, ett digitalt rättspathos. Möjligheterna till det nya grundläggs och härdas, i en fruktsam och öppen debatt mellan medlemmarna. Partivana medlemmar som Jan Rejdnell, politiska aktivister som Michael Gajditza, ett nytt ungdomsförbund Ung Liberal står i princip färdigt. Vi både kan och vill, vi har visat att det går. Det går att driva politisk debatt, aktivism och få förändringar. Nu snart i mer formellt format, i form av ett parti. Tillsammans formar vi den nya politiken för en ny framtid. Digitala filosofer som Alexander Bard och HBT aktivsm från Amanda Brihed, kvinnan som lyfte (Lex Amanda) transpersoners rättigheter upp på den rikspolitiska agendan.


Då var det Folkpartiet (fd liberalerna), nu är det Liberaldemokraterna.  Vi är varken höger vänster eller mitt emellan, vi är (L)iberaler. Det är dags att lyfta den politiska debatten och inte backa för svåra och kontroversiella frågor, lyfta den och slå tillbaka mot repressiv politik. Göra upp med förbudsivrare, som Liberaldemokraternas Torbjörn Jerlerup gör. Oscar Solberger skriver bra om den senaste debatten, legaliseringen av cannabis i SvT mellan Camilla Lindberg och Maria Larsson. Ytterligare en debatt som inte finns i det politiska finrummet, när det är nolltoleransen som gäller. Men vi tar den och ska driva viktiga frågor, brukar och missbrukarfrågor ska även de lyftas. När det sker brott mot deras mänskliga fri- och rättigheter, det ska inte så få ske i en modern rättsstat.

fredag 29 oktober 2010

FN motsäger sig nollvision, vill gå på skademinimering. Inte död med sprutan i armvecket

FN ställer sig negativt till nollvisionen, när det gäller bruk av droger. Nollvisionen har visat sig vara direkt skadlig, framför allt för de som hamnat i ett missbruk. Nollvisionen har inte haft den önskade effekten på den kriminella sidan. Tvärt om. Nollvisionen har gjort det mer lönsamt för ett kriminellt deltagande, med en allt snabbare och kraftigt eskalerande våldsspiral i kriget mot droger. Här intar Johan Pehrson (Fp), med en inte direkt förvånande inställning och hållning från hans sida (tvångsdrogtester), till vad FN strävar efter och vill åstadkomma.

"The current international system of drug control has focused on creating a drugfree
world, almost exclusively through use of law enforcement policies and criminal
sanctions. Mounting evidence, however, suggests this approach has failed, primarily
because it does not acknowledge the realities of drug use and dependence. While
drugs may have a pernicious effect on individual lives and society, this excessively
punitive regime has not achieved its stated public health goals, and has resulted in
countless human rights violations
."

Det nuvarande systemet med siktet helt inriktat på att kriga, har inte fungerat väl. Den mer sansade hållningen där vetenskap och skademinimering får råda, fungerar däremot bättre och är betydligt humanare. Skademinimering är inte detsamma som att legalisera, den kriminella knarkhandeln och allt vad den har fört med sig. Skademinimering är att erkänna att det finns ett problem, utan att utsätta brukare och missbrukare för övergrepp. Bättre att se till att bruket kommer under en nödvändig kontroll och bort från de som vinner på den kriminella handeln. Drogbaroner och smugglarkedjor, mellan kriminella i internationella nätverk. De gynnas enbart av krigstillståndet, när det i sig genererar ofantliga summor pengar. Kriget mot drogerna är alltså direkt kontraproduktivt.

Vad vi behöver är en liberalisering, av den rådande drogpolitiken. Camilla Lindberg deltog i en debatt mot Maria Larsson i SvT. Debatten belyste mycket väl skillnaderna i inställning, där Maria Larsson intog ett direkt avståndstagande på rent moraliska grunder, utan en faktabas i ryggen. En sådan inställning är enbart till skada, när den inte tillför något användbart.

Vad kan en liberaliseringen tillföra, är vart debatten ska landa. Med en humanare behandling av de vilka har hamnat i ett missbruk. Beklagligt som ett missbruk är, men det inträffar. SBF, Svenska Brukarföreningen organiserar både brukare, missbrukare och intresserade för att införa den bättre skademinimeringen. En behandling där de mänskliga fri- och rättigheterna sätts mer i fokus, än krig och bestraffning. Polis och bestraffning, är den misslyckade repressiva metoden anser SBF, med FN-rapporten i åsyftande:

"Rapporten menar att nolltolerans mot narkotika skadar missbrukares hälsa och rättigheter genom en alltför stor fokus på polis och repression.
Allt fler bevis föreslår att detta misslyckats, skriver han, eftersom man inte erkänner verkligheten av droger och beroende. Istället riskeras folkhälsan och leder till otaliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna."

Det rätta är att värna om de mänskliga fri- och rättigheterna, inte mer krig och våld. Hur många har inte fått ställa livet till, i det kriget? Kriget har varit medhjälpare, till att sprida smittsamma sjukdomar. Inte bara i U-Länder men även här hemma. När missbrukare under villkorade vårdkontrakt, kan kastas ut på gatan. För att kanske dö med en spruta i armvecket. Vad det medför är inte mindre droger, våld och död. Det hjälper till att nära den kriminella svarta handeln med droger, mer brott och förödda liv. Det hjälper Talibanerna i Afghanistan, att föra krig mot svenska, finländska, brittiska och soldater från USA. Ska de behöva dö uppe på de afghanska bergsmassiven och sprängas i bitar av självmordsbombare. Och till vilken nytta? När det inte hjälper de civila afghanerna. Definitivt inte brukare och missbrukare här hemma. Det hjälper enbart Talibaner och Drogbaroner, att bli än mer våldsamma och sprida död. En kedja av död, ända hem till Sveriges gator och torg.

Intressant.

torsdag 28 oktober 2010

Hur säkra är vi från lagens långa arm

Vi har genom tiderna åsett, inte bara lagens långa arm. Den kan vara rätt krokig dessutom. Vissa slipper den som Mr X. storspionen, som aldrig åkte dit. Det gäller att vara "konnektad", som det så vackert heter. Andra som när IB-affären var som hetast Peter Bratt de åker dit, andra tjänar på det. Hur det ser det ut idag vet vi inte när Informationsbyrån, är ersatt av KSI. FRA bedriver sin inhämtning av information via de samverkanspunkter, som enligt lag alla internetleverantörer ska anslutas till och via vad mera vet vi inte. Nu är det datalagringsdirektivet som är hetast, med den masslagring av personuppgifter som ska införas. Det är inte för inte, som man börjar känna sig lite splittrad och foliehattifierad. Men risker finns för oss medborgare, när allt ska ske i hemlighet och under dålig, till ingen insyn överhuvudtaget (MI6 chief, Sir John Sawers). Då går det lätt fel, vilket Torbjörn skriver om i sin blogg.

Tack vare bristen på säker information, väntar kommissionen med sin utvärdering av direktivet till mars 2011. Europas länder kan inte leverera, en tillförlitlig information om direktivets effektivitet (Europaportalen). England väntar inte och ska införa datalagringsdirektivet (Telegraph), tydligen helt förbehållslöst. Rättssäkerheten är obefintlig med en sådan masslagring och tillgång till personinformation. Det som gick fel 1973 eller med Hans Holmér och kurdspåret, kan absolut gå fel och det med råge nu. Missbruk, misstag eller vad mer är likgiltigt. Det får bara inte ske.








Vad som behövs är bättre kontroll och en parlamentarisk insyn, inte fler system för massövervakning. När varje steg vi tar, varje resa i lokaltrafiken med moderna "blipp kort" registreras, övervakning via CCTV (Erik Hultin).

"Fördjupar man sig vidare i olika texter både hos INDECT och på hemsidan hos York University där det skrivs om projektet så känns det tämligen fort iskalla kårar utefter ryggraden. Det handlar alltså om ett överstatligt och automatiserat övervakningssystem där sådant som t.ex. våra sociala nätverk ska analyseras. Detta ska ske genom olika former av lingvistiska analyser och verktyg."

Nej det här är vare sig foliehattar, eller George Orwells 1984. Det är det moderna Sverige och ett Europa som anser sig vara i behov av en total kontroll, av varje steg och resa vi tar. Det är inte ett sådant samhälle vi vill ha och leva i, vi vill ha det på ett annat sätt. Kroppslig autonomi, virtuell autonomi, plattskatt, medborgarlön och morfologisk frihet. Det kan bli den kommande moderna modellen, när Liberaldemokraterna tar fart på allvar. Fortfarande ett projekt för att bilda ett nytt och modern politiskt parti, moderna idéer om vår samvaro och individens frihet under ansvar. Ett ansvar både i förhållande till sig själv, till andra individer och grupper. Det vill vi se inom grundargruppen, både från oss själva och från vårat samhälle i förhållande till oss medborgare och som individer. Respekten för individen måste återvända efter lång resa inom det gamla folkhemsidéalet, nu förkroppsligat av Alliansens "Nya politik". Där inga särintressen får råda, enbart statens egenintressen får råda.

Intressant.

onsdag 27 oktober 2010

Datalagring ett demokratiskt problem

Internet, eller de digitala vägnäten, är nu lika viktiga och en lika väsentlig del, som de fysiska vägnäten.
Internet är en plattform för kommunikation, privat som offentlig. Via dator och telefoni (trådburet, radioburet), uttrycker vi oss, söker och får information, lagrar densamma i det digitala molnet, liksom på egen lagringsmedia. Grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, måste värnas i ett allt mer digitaliserat och internetbaserat samhälle. Det måste råda samma frihet från insyn i vår digitala kommunikation, som den förutsätts vara i samhället i övrigt. Behovet av en särlagstiftning måste betraktas som ringa, när de redan nuvarande lag- och regelsystemen fungerar även digitalt, eventuellt med små justeringar.

Datalagringsdirektivet har nu åter aktualliserats, genom att regeringen nu vill dra igenom direktivet i svensk lag. Vad kan vi se för problem med det?
Ett av de största problemen är givetvis lagstiftningen i sig och hur det ter sig till andra lagstiftningar, närmast polismetodutredningen [1], [2]. Men även till det som kallas för Stockholmsprogrammet (MRN Svart Måndag 2009), den plattform som kan komma att styra mycket av Europas säkerhets och migrations politik. Till stöd för det måste all internetrafik och telefontrafik registreras inklusive mobiltelefoners position. Vilket justitieminister Beatrice Ask (M) förnekade i samband med Stockholmsprogrammet. Datalagringen ska även kopplas mot polismetodutredningen, där lagen om elektronisk övervakning kommer att luckras upp:

"Inhämtning föreslås bli möjlig för alla brott, dvs. kravet på att fängelse
ska vara föreskrivet för brottet och att det enligt myndighetens
bedömning kan föranleda annan påföljd än böter utgår. Slutligen
införs utvidgade möjligheter för polisen att få tillgång till bl.a.
lokaliseringsuppgifter för efterforskning av försvunna personer om
det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk
för deras hälsa.
"

Citatet kommer från den läckta promemoria, ställd till lagrådet (2010-10-15). Riskerna med en sådan formulering, behöver knappast överdrivas. Det innebär mycket stora risker risker, för alla och envar utan bevis för överträdelser för minsta småsak. Det som var tänkt för Europas överskridande säkerhet, inkräktar nu på var och ens personliga säkerhet, när dena massiva lagring av personinformation, rörelser i samhället och på internet, sparas och lagras i detalj utan åtskillnad från grova kriminella och terrorister. Utan misstanke om något kriminellt eller någon bevisad kontakt med terrorister. Just detta sätter även oskuldspresumtionen allvarligt ur spel, när lagringen sker i ett proaktivt syfte. När en sådan massövervakning sjösätts och sker löpande, utsätts vi alla och kontinuerligt, för riskerna av felaktiga beslut från de utredande myndigheterna. Massövervakning är inte lösningen, det är problemet i sig. Det finns inte mycket till bevis för att det slulle vara en verksam metod, det har kommissionen även observerat. Det blev jag uppmärksammad på via en källa i Bryssel, av den personen fick jag veta att kommissionen kan komma att skjuta upp utvärderingen till mars 2011.

"I just learned that the Commission is now aiming to have the review
report adopted in March 2011.

It seems they just don't get any valid data from the member states so
far that would support data retention.
"

Medlemsstaterna kan tydligen inte leverera hållbara fakta, till stöd för direktivet. Därav den uppskjutna utvärderingen av direktivet, till mars 2011. Varför ska då Sverige, medelst demokratiskt tveksamma metoder införa en implementering, som vida överskrider vad direktivet erfodrar? Det är något vilket regeringen Reinfeldt enbart kan svara för och på.

söndag 24 oktober 2010

Den nya svenska framtidstron

För många kan det låta förmätet, att kalla bildandet av Liberaldemokraterna för: "Den nya svenska framtidstron". Men jag tycker att det stämmer fantastiskt bra, det är en ny tro på framtiden. Sitter med i grundargruppen och att se bygget ta både form och fart, inspirerar till en ny tro på framtiden. Det saknas inte förmåga och vilja för att skapa något nytt, inom den svenska politiken. Liberaldemokraterna och vi som nu grundar partiet, tar frågor på fullaste allvar. Säkerhetspolitik, försvar och underrättelsetjänst. Det är allvarligt på samma sätt som den ekonomiska politiken, där både plattskatt och medborgarlön diskuteras. Personligen föredrar jag säkerhetspolitik, med underrättelstjänsterna som huvudintresse. Inte direkt populistiskt eller förstasidesstoff, vare sig inom det politiska bloggandet eller tradmedia. Om nu någon talar om det, flertalet gör det inte. Det är inte 2008 längre och FRA-storm. Men sedan dess har det pågott ett sökande efter något nytt, när vi i direktsändning såg hur den svenska demokratin föll i bitat inför våra ögon. Vissa av regeringspartierna förlorade på det och vi såg resultatet i det senaste valet, när alliansen enbart fortsatt med att införa den repressiva politik, som en socialkoncervativ högerregering bara kan stå för. Liberaldemokraterna står för något annat.
Hörnstenen i Liberaldemokraternas politik, är social- och rättspolitiken och den är inte förhandlingsbar. Vi anser att principen om kroppslig autonomi, varje myndig vuxen individs rätt till självbestämmande över sin egen kropp ska följas, så länge det inte skadar någon annan. Den principen ska följas stenhårt. Förbättra situationen för HBT-personer, ett värdmödraskap om inga andra alternativ finns vid en infertilitet, rätten att spara undan könsceller för transpersoner. Det handlar oftare om att skrota lagar, än att skapa nya. Den parlamentariska situationen i riksdagen efter valet ser inte direkt lovande ut, men öppnar dörren för ett parti med en riktig ideologisk inställning och politik lagom till 2014. Men vi skriver partiprogramet med sikte på 2030, det är ett långsiktigt tänkande som behövs och ingen dagsslända.
Hur ser dagspolitiken egentligen ut? Med en ny propagandaminister (Schlingman) och en utökad budget till regeringskansliet på 1,2 miljarder. Tror det säger allt om hur politik nu drivs, av det så kallat stadsbärande partiet. Ingen egentlig politik, det är enbart ett sitta kvar vid köttgrytorna. Det stora problemet är att oppossitonen saknar en valid politik och ideologi, för att knuffa ut den nya stadsbäraren. Felet den röd-gröna oppossionen gjorde, var att de gick till val på att Alliansen INTE skulle vinna. En ren förluststrategi och det ser inte bättre ut framöver, när det fortfarande saknas en egen sammanhållande politik.