Datalagring ett demokratiskt problem

Internet, eller de digitala vägnäten, är nu lika viktiga och en lika väsentlig del, som de fysiska vägnäten.
Internet är en plattform för kommunikation, privat som offentlig. Via dator och telefoni (trådburet, radioburet), uttrycker vi oss, söker och får information, lagrar densamma i det digitala molnet, liksom på egen lagringsmedia. Grundläggande mänskliga fri- och rättigheter, måste värnas i ett allt mer digitaliserat och internetbaserat samhälle. Det måste råda samma frihet från insyn i vår digitala kommunikation, som den förutsätts vara i samhället i övrigt. Behovet av en särlagstiftning måste betraktas som ringa, när de redan nuvarande lag- och regelsystemen fungerar även digitalt, eventuellt med små justeringar.

Datalagringsdirektivet har nu åter aktualliserats, genom att regeringen nu vill dra igenom direktivet i svensk lag. Vad kan vi se för problem med det?

Ett av de största problemen är givetvis lagstiftningen i sig och hur det ter sig till andra lagstiftningar, närmast polismetodutredningen [1], [2]. Men även till det som kallas för Stockholmsprogrammet (MRN Svart Måndag 2009), den plattform som kan komma att styra mycket av Europas säkerhets och migrations politik. Till stöd för det måste all internetrafik och telefontrafik registreras inklusive mobiltelefoners position. Vilket justitieminister Beatrice Ask (M) förnekade i samband med Stockholmsprogrammet. Datalagringen ska även kopplas mot polismetodutredningen, där lagen om elektronisk övervakning kommer att luckras upp:

"Inhämtning föreslås bli möjlig för alla brott, dvs. kravet på att fängelse
ska vara föreskrivet för brottet och att det enligt myndighetens
bedömning kan föranleda annan påföljd än böter utgår. Slutligen
införs utvidgade möjligheter för polisen att få tillgång till bl.a.
lokaliseringsuppgifter för efterforskning av försvunna personer om
det kan befaras att det föreligger fara för deras liv eller allvarlig risk
för deras hälsa."

Citatet kommer från den läckta promemoria, ställd till lagrådet (2010-10-15). Riskerna med en sådan formulering, behöver knappast överdrivas. Det innebär mycket stora risker risker, för alla och envar utan bevis för överträdelser för minsta småsak. Det som var tänkt för Europas överskridande säkerhet, inkräktar nu på var och ens personliga säkerhet, när dena massiva lagring av personinformation, rörelser i samhället och på internet, sparas och lagras i detalj utan åtskillnad från grova kriminella och terrorister. Utan misstanke om något kriminellt eller någon bevisad kontakt med terrorister. Just detta sätter även oskuldspresumtionen allvarligt ur spel, när lagringen sker i ett proaktivt syfte. När en sådan massövervakning sjösätts och sker löpande, utsätts vi alla och kontinuerligt, för riskerna av felaktiga beslut från de utredande myndigheterna. Massövervakning är inte lösningen, det är problemet i sig. Det finns inte mycket till bevis för att det slulle vara en verksam metod, det har kommissionen även observerat. Det blev jag uppmärksammad på via en källa i Bryssel, av den personen fick jag veta att kommissionen kan komma att skjuta upp utvärderingen till mars 2011.

"I just learned that the Commission is now aiming to have the review
report adopted in March 2011.

It seems they just don't get any valid data from the member states so
far that would support data retention."

Medlemsstaterna kan tydligen inte leverera hållbara fakta, till stöd för direktivet. Därav den uppskjutna utvärderingen av direktivet, till mars 2011. Varför ska då Sverige, medelst demokratiskt tveksamma metoder införa en implementering, som vida överskrider vad direktivet erfodrar? Det är något vilket regeringen Reinfeldt enbart kan svara för och på.