För ett tag sedan tog en person livet av sig, helt öppet för omvärldens insyn. Var det internets fel som förmedlaren av den personens vånda och val, eller var det samhällets fel som inte kunde lokalisera och förhindra personen innan det inträffade? Många förfärades över med den råhet, som personens vånda gav upphov till. En råhet förädlad av "nätets" anonymitet.
Det första man måste få råda klarhet i, det är att internet enbart är en spegling av vårat eget samhälle sådant som det är. Vad den bredare allmänheten fick ta del av, var enbart en spegling av dem själva. Inget annat. Vad som försiggår utanför i verkliga livet, men dolt för insyn är enbart detsamma. Det är ett samhället som fallerar i sina skyddsmekanismer, när något sådant tragiskt inträffar. Var helst och var gång, det tragiska inträffar. Men ack så bekvämt att skylla ifrån sig på något annat, för att skuldbelägga av ren bekvämlighet. Det var INTE VÅRAT FEL, är vad man i praktiken säger. Det är helt fel, det är vårat fel, allas vårat fel när det inträffar. Det är vi som felat personen som nu inte finns till ibland oss, utfört med hjälp av sin egen hand. Och ingen ingen såg, ingen stoppade det i tid. Bara dåliga ursäkter och bortförklaringar, finns att nå och erhålla för misslyckandet.
En annan svår diskussion, fast kanske närliggande. Det är frågan om eutanasi, legaliserat och assisterat självmord. Rätten och möjligheten att få enda sitt liv, på det sätt man själv har valt. Starta funderingarna runt eutanasi, genom att först läsa Michael Gajditzas bloggpost om Mats.
Utgångspunkten till hela debatten, det måste vara Individens bestämt uttryckta vilja, att få enda sitt liv assisterat. Det måste föreligga bortom alla rimliga tvivel, att personen inte är utsatt för tvång- eller en tvångsliknande situation och är mentalt kompetent och bekväm med sitt beslut. Det är lika viktigt inte bara juridiskt, men även för de vilka ska assistera vid eutanasin.
Hur kan det ligga till med ett så kallat livstestamente, ska ett sådan gälla när väl olyckan är framme? Kanske.
Du har full rätt att neka en livsuppehållande behandling, under vissa premisser. Testamentet måste vara upprättat efter dessa, när du skrev det. Så där har jag inga problem. Det är under en långdragen sjukdom, där man antingen vet att slutet bara kan bli på ett vis, eller fortsatt liv under svåra plågor under en obestämd tid. Fysiska som mentala. Där måste det finnas ordentliga säkerhetsmekanismer, för att utesluta felaktigheter. Det kan jag med säkerhet säga måste föreligga för min egen del, efter över 25 år inom svensk sjukvård. Hur många svårt skadade och sjuka, hur många dödsfall jag assisterat vid, är sedan länge förlorat i glömska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar