När "krig är fred" upplevs informationsfrihet som terror

Informationsfriheten ska vi värna om, men det är på god väg åt ett annat håll. I fredens och frihetens namn, gör våra myndigheter och politiker det motsatta. En nedmontering av de demokratiska värderingar, vilka bildar basen i hela vårt samhälle, själva det klister som gör att det sammanbinds och hålls ihop. Våra politiker har vänt upp och ned på alla begrepp och systemet har kommit att korrumperas. Det är inte bara här i Sverige, rubriken och innehållet kommer från Norge [Jon Wessel-Aas].

"Wikileaks jages fra server til server. Blant andre Library of Congress har blokkert nettsiden fra sitt nettverk. Myndighetene i USA advarer universitetsstudenter mot å søke på nettsiden. Sentrale politikere i USA mener at Wikileaks må defineres som en terrororganisasjon, med de rettslige konsekvenser det har. Andre mener at sjefredaktør Julian Assange bør tas av dage. Utenriksminister Hillary Clinton omtaler Wikileaks og Assange som en trussel, ikke bare mot USAs sikkerhet, men mot hele verden. Vår egen utenriksminister, Jonas Gahr Støre, trenger i en slik kontekst ikke si annet enn at han tar ”sterk avstand” fra Wikileaks’ publiseringer. Budskapet blir tydelig nok; han er på ”rett side”. Lojaliteten ligger fast. Hos hans overordnede i Washington."

Där ska det mitt under ett högtidligt Nobelfirandet av fredspriset, där nationer och individer ska fira utveckling, framåtanda och demokratins triumfer, i just en utdelningen av ett fredspris. Ett fredspris som ärligt talat kommer på skam, när det inte stämmer med vår sanna verklighet. Det var ett fredspris vi tidigare trodde på åtminstone, nu får vi något helt annat. Det är själva antitesen, till vad Nobell stod för. Precis om under 2008, sprider våra högsta politiker ett rent ljug [Camilla Lindberg] om vad det egentligen är frågan om. Här hemma eller i Norge, det går tydligen på ett ut och det kan tydligen göra detsamma vilket land det entligen är. 2008 var det FRA-lagen i Sverige, 2010 är det Datalagringsdirektivet för norges del och vad kommer sedan?

Dessa politiker som talar sig varma för masslagring och massövervakning, de är samtidigt negativa till den fria informationen. De betraktar den som ett trerroistvapen riktade mot just dem själva. Det är egentligen inte konstigt när det är dom och deras gelikar, som nu i föga smickrande dagsljus figurerar i de läckta texterna. Ett föga smickrande material, där alla kan ta del av deras plotter och bakdanteri. Det är demokratin som sätts ur spel och korrumperas, om vi låter det ske. Fast nu är ju demokratin redan korruppt och drabbats av en demokratisk kärnröta [Henrik Alexandersson]. Vi har ett medieklimmat, där de inte vågar spegla det som borde speglas. Det borde i sig inte vara förvånande, när de inte gjorde det tidigare. Det var en av anledningarna till att vår FRA-lag infördes, trotts att de borde ha vetat. För det måste de ha gjort eller hur? Det gjorde ju vi.

Media kan ju på helt egen hand publicera exakt det, som vad publiceras på WikiLeaks, eller det kommande OpenLeaks. När media gör det kallas det för demokrati. Gör vi andra vanliga människor det, kallas det för terrorism. Samma människor som nu massövervakas, av en numera uppenbart farlig myndighet. En myndighet med lagstödet i ryggen, opererar helt på egen hand och utan någon egentlig kontroll. Utan att någon vare sig kan eller vill säga ifrån, eller sätta stopp. De vilka kan sitter i stället och smörjer kråset i Oslo och i Stockholm, utan den minsta tanke på vad de egentligen ofrar.

"The case has led to calls for national secrecy laws to be tightened around the world. Some legal experts cite a need for revisions to international law in order to better protect confidential diplomatic communications in the age of the Internet." [rferl].

Det är ingen skillnad på Kinas utreseförbud och censur av fredspristagaren, den kinesiske människorättsaktivisten Liu Xiaobo. Är det skillnad på kinesiska och europeiska människorättsaktivister? Rätt uppenbart är det på det viset, kinas aktivister är på ett behagligt avstånd från beslutsfattarna här hemma. Det är något att peka på utanför våra egna gränser, för att egentligen dölja vad som pågår inom våra egna murar. Det är murar vilka blir allt högre och tjockare, inte det motatta. Demokratin var till för att öppna upp mella nationer och människor från olika kulturer, det var vad vi trodde åtminstone. Det har enbart öppnat upp för det stora fåtal, som redan hadde och nu vill ha mer av detsamma. Det kan enbart ske med ett i deras ögon och uppfattning, ett stadigt krympande utrymmet för oss andra. Det är för farligt med en riktig demokrati, personer vill ha frihet i sina liv och detsamma vill minoritetsgrupper i vårat samhälle.

Det är vad som är så farligt med en informationsfrihet [SR] och en sann demokrati, det får oss vanliga att vilja uppnå en sann frihet och demokrati. Att vilja något mer än enbart ett tak över huvudet och mat på bordet, att vilja delta och kräva rätten att få delta. Rädslan för det sanna fria ordet, får våra beslutsfattare på andra tankar. Det vad vi vill måste det bli ett stopp för, kosta vad det sedan kosta vill. Vi borde stå på samma sida, vi och media. Här har frustrationen över  kommunpolitiken i Göteborg, läckt till den amerikanska ambassaden [GP].

"Göteborgs kommunala tjänstemän kände sig frustrerade för att integrationspolitiken inte hade fungerat, trots 30 års arbete och i samtalen betecknades svensk integrationspolitik som ett totalt fiasko."

Politiska tjänstemän rapporterar till en främmande makt, på ett sådant sätt om våra interna angelägenheter. Vad hade de tänkt sig? En militär intervension kanske?

Amanda Brihed.

Läs även gärna Heidi Avellans artikel i Sydsvenskan. Hur i hela friden man som journalist, opåläst om sakers förhållande blandar ihop äpplen och päron på det viset låter sig publiceras. Det är just den typen av öppenhet, vi behöver i ett öppet samhälle. Vad vi inte behöver är den typen av påståenden, att det inte behövs någon öppenhet annat än för ett fåtal utvalda. Skulle det vara till det bättre, för demokratin då kanske?

Intressant.