Immanuel Brändemo en god vän, har äntligen fått sin tvångskastrering godkänd av rättsliga rådet på Socialstyrelsen: Frivillig tvångssterilisering beviljad. Det är vad transpersoner fortfarande måste gå med på, för att få sin könsidentitet godkänd av den svenska staten. Anledningen är att i lagen från 1972, ska vården av transpersoner medföra barnlöshet, ett fortplantningsförbud för den minoriteten i det svenska samhället. Eller enkelt och krasst en genetisk utrotning. Enligt FN är en sådan behandling, att klassa som folkmord. Dock inte i Sverige när vi inte har den brotsrubriceringen, så vi kan lagligen strunta i vad FN säger och fortsätta med den egentligen olagligen villkorade vård, av just den sexuella minoriteter. De ska inte få sprida sina skadliga gener vidare, till en ytterligare generation [DN]
1972 års lag kopplar till yterligare en lag, det är Lag 1944:133 om kastrering. En kvarleva från nazitiden när Sverige var riktigt fina i kanten mot minoriteter i samhället, företrädesvis kvinnor fick den behandlingen men även minoriteten Romer. Så hur ställer sig regeringen Reinfeldt till det löfte, som gavs under årets pride? Eller är Fredrik rädd om sina punkulor?
Hur den svenska kyrka ställer sig till transfrågan, skriver Christine utmärkt om i: En lektion i medmänsklighet för ärkebiskopen....
"Bland annat, tillstyrker man en skärpning av nuvarande lag - att den som vill byta kön, för att få rätt till sitt nya kön rent juridiskt, inte bara måste vara steril som nu, utan kastrerad. Dvs få könskörtlarna - testiklarna respektive äggstockarna - avlägsnade med ett kirurgiskt ingrepp. Vare sig man vill eller inte. Vare sig man behöver eller inte."
Det här ska altså vara Sverige 2010, ett modernt västland demokratiskt och vackert. Men inte för minoriteten transsexuella, här är det fortfarande det gamla folkhemsidealet enligt paret Myrdal. Inget avvikande från idealet, med dansande sommarkåta par på blomstrande midsommarängar och med blommor i håret. Här gäller det kirurgknivar och operationsbord, avkarvande av ballar eller livmoder och äggstockar utskurna.
Det är i bästa rasbiologiska stil som Dr Lundborg. Rasbiologin är utdöd, fast inte i det här fallet. En rent katastrofal lag för de som drabbas av den, det är något som absolut måste fortsätta att belysas och det ska vädras ut.
Men visst finns det hopp i allt elende, när det finns aktivism, framåtanda och en politik för framtiden. (L)iberaldemokraterna är enligt min åsikt, det framtida partiet. (L)iberaldemokraterna är redan från starten med på banan, när det gäller HBTQ frågor. Amanda Brihed en av medgrundarna till (L), tar upp Immanuels fall i sin blogg.
De här frågorna slutar aldrig upp att förvåna, trotts att jag varit delaktig i aktivismen i mer än ett år. Människor ställer upp på att utsätta andra människor för sådana övergrepp, politiker önskar enbart att frågan kallnar så pass, att den kan stoppas tillbaka i byrålådan och glömmas bort. Det är så det bara hissnar. Att det kan vara så svårt med transfrågan, det är trotts allt en fråga om mänskliga fri- och rättigheter. Just det ... Transpersoner saknar fullvärdiga rättigheter enligt svensk lag, kan det vara så enkelt egentligen. Ingen behöver egentligen bry sig, det är enbart en fråga om "dom där", dessa untermensch. Det borde egentligen inte förvåna när valmanskåren beslutade, att Sverigedemokraterna skulle ta plats i riksdagen. När det är sådana strömningar inom det svenska samhället, faller det bättre på plats. Det är strömningar som egentligen aldrig stoppats på allvar, de har enbart sopats under mattan.
Kan man inte göra upp med sin historia, då kvarlever den även och finns där. På det sättet underhålls enbart samma mentalitet, både inom det bredare folkhemmet som inom politiken. Därför behövs det något mer med en djupare substans, något nytt och bättre ideologiskt som kan tala för saken. Nu tror jag vi faktiskt kan göra skillnad, när erfarenheten talar för det. Även om det kan sitta hårt åt hos många. Det kan vara svårt för svenskar att engagera sig, efter alla dessa år av folkhemsidyll. Den idyll vilket alla trodde på och att den fanns, samma folkhem som nu visar sig vara vad det egentligen var. Folkhemmet var enbart en en del av och en fortsättning utanpå vår nazistiska histora. Det är ett folkhem vilket vi på alla vis måste göra oss av med och göra upp med folkhemmets historia, för att som samhälle kunna gå vidare.
Intressant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar